Varför kan man aldrig vara nöjd med det man redan har? Man längtar alltid efter nånting bättre. Är detta en del av det som kallas att vara mänsklig eller är det nåt annat konstigt?

Jag till exempel har den senaste veckan varit försjunken i tankar om en längtan tillbaka till nåt som redan har varit. Nånting som jag ändå vet aldrig kommer tillbaka. Och varför då spilla tid på att fantisera om det? Detta gör mig galen. Och som om inte det vore nog så fantiserar man ihop någon idyllisk framtidsdröm för sig själv som i 9 fall av 10 aldrig kommer slå in. Jag blir så trött för man tar ju aldrig vara på det som man har här och nu, eller hur?! Men lik förbannat kommer jag någon gång längta tillbaka till den här stunden som jag inte tagit tillvara när det inträffat. Varför kan inte allt vara perfekt på en gång?!


// M