Jag träffade en person för ca 6 år sedan nu. Jag var 16, han var 24. Jag föll för honom totalt och jag trodde att han gjorde det samma för mig. Än idag har jag aldrig fått något riktigt svar på hur det egentligen stod till med hans känslor innerst inne. Jag tror ärligt talat inte att han vet själv. I alla fall. Jag var kär, det var min första riktiga kärlek och jag svävade på små rosa moln. Pengar hade han och han tog med mig på min första utlandssemester utan föräldrarna. Han gav mig allt jag pekade på, han var min drömprins när jag var ung och dum. Innan jag träffade honom var jag en lovande talang i handboll. Han tyckte att det blev så lite tid för honom när jag tränade 11 gånger i veckan så jag trappade snällt ner på det. Till slut slutade jag helt, för vad kunde vara viktigare än "mitt livs kärlek"?! Jag såg en framtid för oss två. Jag hade allt färdigplanerat i mitt huvud om hur det skulle bli, hur vi skulle leva. Jag blev förändrad. Jag levde för honom, han var mitt allt. Utan honom skulle jag inte vara någonting och jag tappade all tro på mig själv. Han sa det aldrig rakt ut, men hans sätt att vara talade för sig själv. Han menade att ingen annan kunde älska mig som han gjorde, han menade att jag aldrig kunde hitta någon bättre än honom, utan honom var jag ingenting. 

Så fort mina vänner som inte råkade vara tjejer hörde av sig så trodde han att det var någonting annat i görningen. Min mobil snokades igenom, min dator blev allmän egendom och jag blev ännu mer nedtryckt och därmed även mer tillgiven honom. Tänk om jag kunde vetat då vad jag vet idag. Att han började kontrollera mig för att han visste att han själv höll på med saker som inte passar sig när man är i ett förhållande. Att han gjorde detta på grund av det egna dåliga självförtroendet och det egna behovet av bekräftelse.  

Redan innan vi åkte på vår utlandssemester tillsammans hade han börjat träffa en annan tjej vid sidan av, hon visste inget och mig och inte jag om henne heller. När vi var på semester försvann han varje morgon. Fick reda på att det var då han ringde hem till henne och köpte presenter till henne. Jag minns att samma dags om vi kom hem från resan ville jag komma med honom hem men "han var trött och ville sova". Snäll flickvän som jag var tänkte jag inte mer på det utan åkte hem till mig själv. Några veckor senare blir jag kontaktad av en tjej som talar om för mig att hon har träffat min pojkvän ett tag, men att hon inte visste om att han var tillsammans med mig. Efter att ha pratat med min pojkvän blir jag övertygad om att hon är en person som förföljer honom och gör allt för att få honom. Han var så övertygande. Han blev till och med förbannad på mig för att jag "kunde tro någonting sånt om honom". Godtroende och naiv som man var blev jag övertygad om att en sådan reaktion inte kunde vara tillgjord. Givetvis trodde jag då inte på tjejen utan anklagade henne för både det ena och det andra.

4 månader senare sitter jag på min pojkväns säng och tittar på tv. Han säger att han måste prata med mig om en sak. Han frågar om jag kommer ihåg tjejen som kontaktat mig tidigare. Han berättar att hon precis kontaktat honom igen och talat om att hon är gravid. Det var som ett hårt slag i ansiktet och en spark i magen när jag i samma sekund inser att min pojkvän, min drömprins, faktiskt varit otrogen. Och inte nog med det, fått mig att känna dåligt samvete för att ens ha kunnat tro någonting sånt om honom. Jag blev fysiskt illamående och tårarna rann.

Vid det här laget hade vilken tjej som helst lämnat killen i fråga, men det gjorde inte jag. Jag var ju ingenting utan honom. Jag förlät honom aldrig, men vi pratade inte mer om det. Ungefär 2 månader senare blir jag dumpad för att han ”tycker att åldersskillnaden är för stor”.

Han har aldrig haft någon kontakt med barnet och i pappren står det ”fader okänd” efter att, vad jag anar, en okänd summa pengar betalats ut till tjejen. Vilken drömprins va?!

I år har han kontaktat mig igen. Han vill träffas för att han ”saknar mig”. Efter 6 års jobb med min egen självkänsla har jag nu kraften att säga att jag inte vill träffa honom, någonsin igen.